Det var en gång tre barn. En som föddes år 1985, en som föddes år 1987 och en som föddes 1988. Dom tre barnen var syskon och stod varandra väldigt nära. Dom lekte ofta med varandra. Dom bodde grannar med massa barn och dom alla lekte ihop näst intill varje dag. Ofta blev det dunken (en liknande lek av kurragömma) och 'tjuv och polis'. Ingen kunde ana att ett av dessa barn skulle ryckas ifrån dom, att alla lekar skulle förbli ett fint och vackert minne av den underbaraste person man nånsin fått lära känna.

År 1998 togs vår älskade Jonas ifrån oss efter en stor kamp av cancer. Den bästa bror man kan tänka sig. Han togs ifrån sin familj, sin släkt, sina bästa vänner. Vi visste vad som skulle ske. Det fanns inget att göra längre. Sjukdomen var så stark. Jonas kämpade. Han kämpade hela tiden. Han var så duktig. Han fick gå igenom sånt som ett barn inte ska behöva gå igenom. Han låg inne på sjukhus ofta och fick starka mediciner. Vi var ofta där, mamma, pappa, Anna och jag.

Jag minns så väl den gången när Jonas och jag satt i sängen och han upptäckte att hans hår lossnade, pga dom starka medicinerna. Jag visste ju så väl att han ville ha längre hår, som en av hans kompisar hade, jag blev ledsen för Jonas skull. Men det blev inte Jonas, i stället för att bli ledsen så försökte han göra det till nåt skoj. Mamma skulle gå och hämta nånting, och när hon gick ut satt Jonas och jag och drog bort allt hår så när mamma kom tillbaka var han helt kal up huvudet. Men han skrattade, för mamma hade aldrig anat att han skulle sitta där utan hår när hon kom tillbaka.

Ingen kan någonsin förstå känslan jag känner och sorgen jag bär. Jag tänker på min fina storebror varje dag. Det gör vi alla och på något sätt har vi lyckats ta oss vidare, även om det inte varit lätt.

Man tror hela tiden att inget sånt där händer en själv. Det skulle aldrig hända att man själv eller någon närstående får cancer, dör i en olycka eller blir mördad. Men jo, det händer, tyvärr. Och känslan av att mista någon som man älskar så mycket går inte att förklara. Det gör ont. Man har sina minnen, och alla minnen blir bland det viktigaste man har.

Jag är oerhört tacksam för tiden jag fick ihop med min storebror och för alla minnen jag har. Han gjorde alla så glada. Han var så oerhört fin och älskad.

Alla barn borde få chansen att leva ett långt och lyckligt liv, men många får inte den chansen. För att dom ska kunna få den chansen måste vi människor hjälpa till så att forskningen av mediciner ska kunna bota och göra barn friska. Så ni som läser detta, hjälp till. 1 krona skulle göra stor skillnad, även om ni inte tror det, men skulle alla människor i Sverige skänka en krona till barncancerfonden så skulle det innebära ca 9 miljoner kronor.

Jag älskar min bror. Jag vet att han finns mig nära, hela tiden, oavsett vad. Och jag kommer aldrig nånsin glömma honom, han var den finaste man kan tänka sig.

Här sitter jag och äter fil. Jordgubbsfil. Det är faktiskt riktigt gott. Jag har gått och blivit nyttig för numer äter jag nämligen knäckebröd och fil till frukost. Vet inte alls vad som flugit i mig. Förut åt jag bara mjuksmörgås och oboy.. alltid oboy.

Ahja! Till frukosten kollar jag på en film, 'Zack & Miri make a porno'. Har sett den förr. Den är ganska rolig. Sött att dom blir kära i varanda, Zack och Miri ;P

Jag tvättar idag. Lär inte hinna med så många maskiner men kanske 3 stycken i alla fall. Har inte tvättat på över en vecka :S Jag skulle tvättat i tisdags men då mådde jag ju som sagt sååå fruktansvärt dåligt och sen fanns det ingen tvättid förrän idag.

Idag ska vi antagligen till Läckö slott. Alla som jobbar inom kommunen hade möjlighet att åka dit idag. Det är lite band som ska spela och man får gratis mat och grejer. Hörde ni, gratis mat! Klart jag ska åka dit då.. :P

Nä, nog om det.. nu måste jag fixa i ordning lite mer tvätt. Har ingen ork alls till att tvätta idag. Dessutom har en halsduk som jag skulle tvätta försvunnit. Vart tusan är den?! Blir så arg.. den är ju precis lagom att ha på sig nu när det är lite kyligare ute. Skiiiiiiit!

Hejdå