Så är det sannerligen och jag råkar leva ihop med dom två bästa människorna i världen, nämligen min älskade sambo Dennis och min underbara son Liam. Livet kan inte vara bättre än såhär <3

Kvällen har varit lugn. Liam och jag har busat, dansat, sjungit, lekt, ätit gröt, busat lite till och myst. Han ligger nu och sover i sin säng så sött, mitt lilla hjärtegryn.

När Liam hade somnat åt Dennis och jag spenatsoppa med kokt ägg i och vitlöksbröd vid sidan om. Det är verkligen jätte gott. Testa det om ni inte gjort det någon gång. :) Det är lika lätt att göra som det låter. Koka ägg, koka upp spenat, häll i 1 dl grädde, salta, peppra.. Pling, KLART :)

Nu har Dennis gått och lagt sig och jag sitter här som jag brukar göra på kvällarna. Njuter av lugnet. Tycker det är tråkigt att Dennis semester gick så fort. Vart tog veckorna vägen liksom? Första veckan, Kungsbacka och sedan Halmstad, andra veckan Lidköping sedan Kungsbacka, tredje veckan Daftö sen Lidköping. Vi har verkligen haft en fin semester.

Förresten, Dennis fyller år på fredag. Någon som har förslag på vad jag kan ge honom?

Min syster fyller också år då (så du inte tror att jag glömt dig för det har jag inte Anna;). Båda fyller 25 år, häftigt va? :P

Jag fyller också år snart. Känns som jag redan fyllt år i år.. men jag tänker nog på förra året. :P Jag önskar mig en kamera. Det vore nåt det. Om ni undrar varför jag aldrig lägger upp bilder här beror det faktiskt på att jag inte har den blekaste aning om vart sladden till kameran är. =/ Den försvann spårlöst i flytten men jag skall allt leta reda på den. Måtte den ligga på vinden.

Ahja, jag lär kika runt, snoka lite och ha mig innan läggdags. Gonatt!

Jag sitter och tittar på 'tre kronor'. Snacka om att den serien spårar ur totalt dom 4 sista säsongerna. Jaja, det brukar ju alla serier göra förr eller senare.

Idag är det tvätt som står överst på schemat. Liam ligger just nu och sover i sin säng. Han måste dock vakna strax för att äta. Får ta och väcka honom klockan två om han inte vaknat då.

På morgonen gjorde Liam nåt busigt. Man kan bara inte låta bli att skratta åt dom små liven ibland. Han hade precis bajsat (kanske inte så trevligt att veta men). Jag tänkte i alla fall att det kan väl vara skönt för honom att ligga lite nakenfis på golvet. Han låg där en stund och jag satt och tittade på honom medan jag drack kaffe. Jag tittade sen bort ett par minuter och när jag åter igen tittade på honom hade han bajsat på golvet. Lilla plutten. Det fick bli ett bad på morgonkvisten. I början vart han lite arg på mig och då hade han nog velat säga 'Mamma dum, pappa bäst'. :P

Ahja, nu ska jag plocka undan lite här. Martina lär dyka upp om ett tag.

Kram

Kanske något sent, men bättre sent än aldrig. Jag tänkte skriva om min förlossning och hur allt började. Jag hoppas att några av er kan tycka det blir en intressant läsning. :)

Det började den 21 januari på kvällen. Våran lilla bebis var beräknad den 13 januari men hade som sagt inte tittat ut än. Jag och Dennis hade varit hemma hos mina föräldrar och ätit. Jag kände mig tjock. Stor. Enorm. Jag var så oerhört trött på den där magen och bebisen sparkade super hårt. Missförstå mig inte, sparkarna är verkligen jätte mysiga och jag ville ju naturligtvis hellre känna dom än att inte känna dom. Men jag tror nog dom flesta är lite halv trötta på sin mage när man är nionde månaden och inget hellre vill än att ha sin lilla bebis i famnen i stället. Hur som helst. Hemma hos mina föräldrar började det. Värkarna kom och gick, men jag trodde bara att det var förvärkar och jag var helt säker på att få gå över till februari månad som en barnmorska sagt till mig att jag kunde få göra.

Dennis och jag åkte hem till oss runt 20.00 på kvällen. Jag var väldigt trött och ville ta det lugnt. Hemma är ju alltid skönast att vara. Jag satte mig för att kolla på Andra Avenyn medan Dennis satte sig vid tvn. Värkarna började bli allt mer intensiva och jag satt och ajjade för mig själv, men jag va fortfarande helt hundra på att detta bara var förvärkar. Jag hade ju inte värre smärta än vad jag brukar ha vid mensvärk så detta var ju ingenting om man jämför. Dennis tyckte däremot att vi skulle ringa in till förlossningen för säkerhets skull. Det tyckte inte jag. På nåt sätt kändes det pinsamt att ringa eftersom att jag var så säker på att det inte var något. Jag satt flera timmar vid datorn och skrev med lite kompisar och fortsatte ajja mig. :P Dennis kom med riskudden och la på min mage vilket kändes jätte skönt. Efter en liten stund fixade jag inte att sitta vid datorn längre utan fick gå och lägga mig i soffan. Då var klockan runt 22.00 - 23.00 tror jag. Smärtan blev värre och värre, men fortfarande så var det ju inget om man jämför med min mensvärk, så jag tog det med en klackspark, även fast att jag började få rejält ont.

Efter många om och men gick jag med på att ringa in till förlossningen och höra med dom om det var värkarna som hade satt igång. Det hade dom antagligen och dom tyckte vi skulle ta tiden på dom för att se hur tätt värkarna kom. Det gjorde vi och dom kom med 3-4 minuters mellanrum. Vilket dom ska göra. :)

Jag la mig i ett bad men det blev då mycket värre så jag fick gå upp direkt och då sa Dennis att vi skulle åka in. Så vi tog vårt "lilla" pick och pack och begav oss ner till bilen.

Vi kom fram runt halv 1 på natten och blev då inskrivna av sköterska som även kollade hur mycket jag hade öppnat mig. 5 cm. Ett tag kvar med andra ord. Hon tog hål på hinnorna så att vattnet, värkarna brukar komma igång lite mer då. Jag ville duscha. Jag stod i duschen i ca 2½ timme innan jag tröttnade och ville in till förlossningssalen. Klockan var då 03.25

Runt 4-5 tiden kommer en sköterska in och konstaterar att jag öppnat mig 8 cm. Dennis och jag känner att det nu inte kan vara lång tid kvar. Blir väldigt peppad.

Kl 05.00 gick jag omkring i en gåstol. Fram och tillbaka till lustgasen som var min sanna vänn :P

Kl 06.10 har lustgasen svikit mig och hjälper inte längre till vid värkarna. Jag ville då ha epidural.

Kl 06.55 kom en doktor in och påbörjar epiduralen.

Kl 07.00 är epiduralen lagd. Nu är det bara att vänta på att den ta bort den hemska smärtan.

Mellan 08.00 - 09.00 har jag precis lika ont som innan. Epiduralen har ej börjat hjälpa än.

Läkarna ber mig ligga på rygg, men jag kan inte. Jag har för ont. Jag måste ligga på sidan. Jag ligger och kollar på skärmen på min bebis hjärtljud som vissa stunder går nedåt jätte mycket. Jag är så rädd att våran lilla bebis ska försvinna ifrån oss.

Kl 09.25 är en doktor inne och kollar hur mycket jag öppnat mig. 4 cm. På något sätt har jag gått tillbaka igen och vi är tillbaks på ruta ett. Det tas beslut om akut kejsarsnitt då min bebis hjärtljud inte ändras. Jag ligger och gråter men Dennis säger att det inte är någon fara. Jag lyssnar på honom, även fast att jag är rädd. Jag glömmer bort all smärta och ligger bara och tänker på vår bebis. Inget får hända vår bebis.

Jag blir sövd. Får dricka nånting innan. Doktorn säger att jag ska få sova under tiden. Jag ligger och tänker på att jag ska försöka minnas vad det sista jag tänkte på var. Det är det jag minns, sen måste jag ha somnat.

Kl 09.35 plockar dom ut vår bebis. En gosse. Fullt frisk och inga svårigheter med andningen. Han hade legat i pannbjudning och på så sätt ctg-sladdarna som ska sitta på hjässan hamnat på hans panna, därav blev inte hjärtljuden som dom skulle.

Kl 10.00 är det en fotograf där som fotograferar vår gosse då pannbjudning är väldigt ovanligt.

Kl 10.30 har jag vaknat upp. Jag ligger nere på intensiven. Det är massa snälla sköterskor runt omkring mig. Jag känner på min mage och den är platt. Herregud, har jag blivit mamma? Vart är i såna fall min bebis? Vart är Dennis?

En snäll sköterska berättar att jag fick göra kejsarsnitt och att jag har blivit mamma. Jag frågar vad det blev för kön. Hon visste inte men hon gick direkt för att ringa efter min sambo och bebis. Efter ca 15 min som kändes som en evighet kom Dennis med något väldigt litet inlindad i en blå filt. Han räcker över detta lilla till mig och säger: 'Nu ska du få träffa din son Liam'. Jag började gråta. Han var så vacker. Världens finaste lilla bebis. Världens finaste varelse över huvudtaget. Jag är den lyckligaste på hela jorden.

Trots alla komplikationer så är jag inte rädd för att bli gravid igen. Det är något helt magiskt att få vara med om detta.