Många har nog väldigt svårt att förstå hur man mår efter ett kejsarsnitt. Psykiskt sätt alltså. Jag har märkt att det är väldigt många som inte alls förstår min rädsla till en vanlig vaginal förlossning denna gång.

Mitt kejsarsnitt var ett katastrofsnitt. Katastrofsnitt innebär att bebisen i magen måste plockas ut ur mammans kropp inom 10-15 minuter då antingen bebisens, mammans eller bådas liv är i fara. 

Jag sövdes under mitt snitt. Allt var akut. Det sista jag minns är att det kommer in väääldigt många läkare in i rummet där jag låg på förlossningen. Plötsligt dras alla sladdar ut som satt på mig, massa läkare springer iväg med mig igenom hela sjukhuset då operationssalen nere på förlossningen var upptagen. Det enda som cirkulerade runt i mitt huvud då var "Nu dör mitt barn.."! Jag minns när en tant stod och sa "Du måste dricka det här" och bara hällde i nån vätska i min mun. Jag minns att jag störde mig på henne.. hur fan kunde hon stå och be mig om nånting i denna situation och dessutom bara hälla de i mig när jag knappt hann svälja tänkte jag då. Jag vet inte vad det var jag fick eller varför, men jag antar att det hade med att jag skulle sövas att göra.

En läkare kom med en mask och sa "Emma, vi ska göra ett akut snitt på dig och du måste sövas. Andas in i den här masken". Jag tänkte att jag ska försöka komma ihåg vad det sista jag tänkte på var. Jag minns inte alls vad de sista jag tänkte på var. Antagligen att jag skulle minnas vad jag tänkte på.

När jag vaknade på övervaket hade jag inte den blekaste aning om vad som hade hänt mig. Den stora magen fanns inte längre kvar men hade jag ett barn vid liv? Svaret kom ju ganska så snabbt när dom snälla barnmorskorna kom och berättade att jag fått en liten bebis som var med sin pappa. Dom gick genast och ringde efter dom.

Dennis kom till mig efter en lååång stund som kändes som 2 timmar med en liten, liten bebis inlindad i en filt och sa "Nu ska du få träffa din son, Liam." Tårarna bara rann ner på mig. Jag hade fått en helt perfekt son, och jag var så rädd att förlora honom. På en gång blev han det bästa som någonsin hänt mig.

Dennis har sagt till mig nu efteråt "Jag vill aldrig mer gå igenom en förlossning där varken du eller jag är närvarande."! Dennis fick ju välja med när jag gjorde kejsarsnittet, men inte med in på operationsrummet. Han stod och fick kolla in från ett fönster när dom skar upp min mage för att plocka ut Liam. Han fick höra första skriket från sitt barn men han var så chockad och han hade ingen att dela de med. Jag låg ju på ett operationsbord, sövd och helt ovetandes om att vi nyss hade fått en son. Dennis ville ju dela det med den som det var meningen att han skulle dela de med, mig. Dessutom trodde han att det skulle hända nånting med mig. Han var helt säker på de. Han kunde inte njuta av sin första stund med sin son fullt ut.

Gud, jag blir helt sentimental när jag skriver om detta. Ögonen fylls alltid med tårar när jag berättar detta för någon. Speciellt delen som Dennis berättat för mig nu i efterhand.

Nog om detta. Jag ville bara berätta hur jag känner och sen vill jag även försöka få fram att det inte är konstigt att folk som varit med om en dramatisk första förlossning blir rädda. Jag var inte rädd innan jag hade varit med om min första förlossning, men nu är jag.

Inte fick jag någon sovmorgon idag inte. Kl halv 7 tyckte Liam att det var dags att kliva upp. Och jag som var så trött och hade räknat med att få sova till iaf halv 8, men icke sa nicke. Jag skulle verkligen behöva sova ut. På torsdag gör jag ju ett dygnspass igen och jag orkar inte göra hela de passet om jag inte fått sova ut ordentligt. Jag är mer död än levande när jag inte fått sova dom timmarna jag behöver. Gäsp, gäsp!

Dennis lovade mig att få sova ut imorn bitti. Dock blir de ju ingen längre sovmorgon eftersom att vi ska vara hos läkaren kl 11.15 (tror jag det var) så vi bör vara i Skövde kl 10.30 så vi hittar rätt. Men jag kan nog få sova till 8 i alla fall :)

Jag har världens vackraste lilla son. Jag älskar honom så oerhört mycket. Han är så fin, min lilla plutt. Tänk att för 1 år sedan så var han en pytteliten bebis som var ca 2 månader gammal. Helt otroligt vad tiden gått fort. Nu går han omkring hela tiden, klättrar upp överallt och busar en massa.

Häromdagen hade han klättrat upp på mammas och pappas vardagsrumsbord (!)... Hur lyckas han?

Nåja, nu ska vi busa, busa, busa, busa... jag ska även göra kaffe så jag vaknar till lite. I eftermiddag tar vi oss till stan och köper mina nya fina skor :)

Hejsvejs!

Silket vårväder vi haft idag :) Synd att jag jobbat från 7.00-15.45 och därefter på möte till 18.30 Tog faktiskt en promenad hem efter mötet just för att få komma ut lite. Helt underbart skönt var de ute. Våren är här nu :) Nu längtar jag bara efter lite, lite mer värme så är det helt perfekt!

Efter jobbet tog jag en liten snabbis in på stadium för att kolla ett par skor. Har kollat in dom förut och idag fick jag för mig för att testa dom. Dom satt som smort. Dom finns i svart, vit och turkos färg. Jag la undan dom turkosa men var jätte osäker på vilken färg jag ville ha. Visste iofs inte ens om Dennis tyckte jag skulle få unna mig ett par skor, men man kan ju aldrig veta innan man frågat :P Jag skrev ett litet gulligt sms till honom när jag gick ifrån affären och fick som svar att jag fick köpa dom. Det gick ju lättare än vad jag hade trott :P Dock hann jag inte köpa dom idag eftersom jag skulle på möte. Imorn däremot så ska jag och Liam traska in till stan så jag får mig mina nya fina vårskor :) Hoppas vädret blir lika fint imorn.

Lille bebisen i magen sparkade jätte mycket när jag var på mötet <3 Det är så himla mysigt. Tänk att lilla Liam ska bli storebror. Min lilla kille. Han kommer bara vara ca 1 år och 6 månader äldre än sitt syskon och jag är helt övertygad om att dom kommer få de så kul ihop.

På onsdag ska jag och Dennis till KSS i Skövde och träffa en överläkare och diskutera min förlossning. Den slutade ju absolut inte på bästa tänkbara sätt sist så vi ska prata med en läkare och göra upp en förlossningsplan. Jag är jätte nervös. Rädd att inte bli trodd och för att inte läkaren ska förstå min rädsla denna gång. När vi väntade Liam var jag inte alls rädd utan jag såg fram emot den kommande förlossningen. Det gör jag INTE denna gång. Inte för fem öre!

Nåja, nu ska jag vara snäll å göra smörgåsar till Dennis som han ska ha med sig imorn och så ska jag se klart på en unge i minuten och efter de blir de sängen. Är fruktansvärt trött.

Förresten, jag och Liam fick en cykelsits utav Dennis/pappa förut :D Imorn ska vi ta en premiärtur. Kanske får bli en tur in till stan på cykeln!

Gokväll!

Igår rörde sig bebisen väääldigt mycket. Kände massa puffar i magen i stort sätt hela dagen. Det är så otroligt mysigt. Även fast det inte var längesedan jag var gravid så hade jag glömt hur de kändes.

En kväll i veckan när jag satt och kolla på tv såg jag även något som rörde sig som en linje på magen och det såg ut som en liten fot vilket jag även gissar att det var.

Igår var det jobb. Jobbade dygnspass 8.00-8.00 i morse. Behöver jag tala om att jag är trött idag? Skulle kunna sova hela dagen men de känns inte helt okej. Träffade ju inte Liam på hela dagen igår och då vill jag ju inte sova bort hela dagen idag när jag börjar jobba kl 7 imorn och inte kommer komma hem förrän 19.00 imorn och inte träffa honom på hela dagen då heller. SUCK!

På tisdag är jag dock äääntligen ledig, men sen kommer onsdag och då ska Dennis och jag iväg till Skövde, sen jobbar jag dygnspass på torsdag-fredag och på fredag åker Dennis till mörrum och på lördag jobbar jag igen. SEN är jag ledig hela söndagen.

Nu ska jag börja göra mig i ordning. Vi ska strax till min mormor å morfar å äta våfflor :)

Hejdåå!

Nu måste jag bara få lov att gnälla lite.

Jag har jobbat idag och slutade kl 13.. jag hade planerat lite shopping efter jobbet eftersom Liam är hos min mor idag och för att jag har börjat växa ur mina kläder. Hur som helst så upptäckte jag några timmar innan jag slutade jobbet att jag glömt plånboken hemma.

Nu har jag kommit hem och så råkade jag sätta mig ner och blev trött och nu vet jag inte om jag orkar ta mig in till stan igen. Dessutom blev jag på dåligt humör.

Skitdag!!

Saknar min lilla skrutt som har sovit hos mina föräldrar i natt. Dennis skulle vara kl halv 7 i Skövde i morse och jag började kl 7 och de kändes inte rättvist att tvinga upp lillkillen sådär tidigt för att åka hem med han hem till mina föräldrar sådär tidigt på morgonen.

Imorn jobbar jag dygnspass och för att gnälla lite ytterligare idag så är jag inte alls sugen på de! Jag är så trött och sliten i kroppen så det är inte klokt. Skulle göra vad som helst för att slippa jobba helger. Helgerna är ju hederliga!

Jag känner mig så tung och otymplig. Magen växer mer och mer och kläderna blir mindre och mindre. Jag MÅSTE ha nya kläder. Åtminstone lite nya leggings och lite längre t-shirtar eller nånting. Man känner sig inte så fin när man tvingas gå i samma plagg hela tiden....

Har jag berättat att jag redan gått upp ca 10 kg? Det kanske inte är så mycket men jag har läst att när man är i femte månaden har man kanske gått upp ca 5 kg. Med Liam gick jag upp sammanlagt 18 kg tror jag det var. Allt satte sig på magen så jag såg ut som ett bowlingklot. Magen var gigantisk i slutet, men inte så stor i början. Nu är magen redan stor och jag misstänker att den kommer bli större än vad den var med Liam. Jag är även helt övertygad om att även denna bebisen kommer vara stor. Liam vägde 4230 gram och var 53 cm lång. En barnmorska sa till mig att syskonen brukar väga mellan 2-500 gram mer än första barnet. Det ska bli spännande å se vem det är som gömmer sig i min mage ;)

Med Liam i magen                            Med syskon i magen

Enligt mig själv så är det faktiskt skillnad. Båda är tagna i v.22

Nåja, nu ska jag kanske försöka pallra mig till stan. Kanske shopping skulle göra mig lite gladare? Det brukar ju vara så, eller hur?

Hörs senare!

Tiden går väldigt fort denna graviditet. Idag går jag in i v. 23 (22+0). Det var ju inte så längesedan Liam låg i magen och jag minns så väl hur långsamt dagarna gick. Varje dag gick som snigelfart. Nu är det tvärtom. Jag blir nästan lite "chockad" när jag inser att jag redan gått 22 fulla veckor på denna graviditet och att det dessutom har gått mer än hälften av tiden.

Jag försöker njuta av varje dag, även om det inte riktigt är samma sak som när jag väntade Liam. Har fortfarande lite svårt att förstå att det ligger ett litet liv i min mage och sen hinns det inte riktigt med att sitta ner och fundera över det heller. På kvällarna brukar jag sitta med händerna på magen och känna dom små sparkarna och det är en mysig tid. Jag är väldigt nyfiken på om detta barn kommer vara likt Liam i både utseénde och beteénde. Kanske kommer dom vara raka motsatserna av varandra storebror och syskonet.

Nu kom Liam gåendes förbi mig med en redig stank. Antingen är det falsk alarm eller så har han släppt en liten bomb i blöjan. Lika bra att ta tag i de direkt.

Höres!

Nu har jag äääntligen fått svaret jag väntat på i en evighet! Jag blev godkänd min havandeskapspenning. Jag har varit så himla orolig över att bli nekad då jag har ett tungt och ansträngande jobb som faktiskt gör de jobbigt för mig och jag har svårt att utföra mitt arbete på ett sätt som gör de smärtfritt för mig.

Men nu har jag som sagt fått mitt svar och jag blev godkänd hp from den 28 maj, så om lite drygt 2 månader. Just nu känns det som en oändlighet tills dess, men det kommer ju gå fort. Dessutom funderar jag på att ta ut 2 veckors semester för att kunna få gå lite tidigare ändå :)

Detta betydde oerhört mycket för mig. Varje gång jag jobbar så får jag stiga upp kl 6 på morgonen eller strax innan, iväg till jobbet, kommer hem till en gosse som jag känner att jag måste umgås med. Kl 19 på kvällarna är jag helt slut och skulle lätt kunna lägga mig och sova redan nu, men jag drar ju ut på de för jag vill kunna umgås med min sambo!

Jag äter järntabletter för jag tänker absolut inte tillåta mig själv att få sådant lågt hb(blodvärde) som jag hade när jag väntade Liam. Hujedamig så trött jag var då. Efter den förlossningen låg jag som på lägst 70 hb, det är inte allt för högt!

Jag är väldigt noga med att ta mina järntabletter varje dag, trots att jag får ont i magen av dom, men det är bara att stå ut!

Här är vår lilla bebis i v.18+6 :)

Vad tror ni att det är för kön? :)

Idag vaknade Liam kl 7.. på tok för tidigt! Det blir ju så ljust i vårt sovrum tidigt nu och vaknar han till vid 7 så kan han inte somna om, så i eftermiddag blir de till att åka och köpa en rullgardin för såhär kan vi inte ha de!

Visserligen sover gossen redan nu då han blir så trött när vi går upp så tidigt så nu lär han nog sova till en 12 skulle jag tro. Jag ska faktiskt passa på att lägga mig lite i soffan och vila jag med.

Senare idag ska vi till en promenix med Linda och Joline, trevligt :)

Hörs senare!

Ibland lessnar jag nåt så djävulskt på att blogga. Det bara kommer men egentligen gillar jag att skriva. För det första är de kul att skriva vad man har gjort om dagarna, men det bästa är att jag skriver mycket om Liam och vad vi gör, hans framsteg osv och det är ju något jag aldrig nånsin vill glömma. Dock är jag väääldigt inne på att byta bloggsida! Bloggade på blogg.se förut och tyckte det var en helt okej sida. Tyvärr är jag inte alls duktig på att få till en fin sida, någon som vill hjälpa mig kanske?

Jag har även funderat på de här med bilder. En blogg blir ju fruktansvärt tråkig utan bilder, så är det ju bara. Kanske att jag börjar lägga upp lite bilder på Liam så småningom. Man behöver ju inte lägga upp vilka bilder som helst utan välja med omsorg :)

Vi kan ju börja med dessa bilder :)

Jag är gravid i v.22 (21+5). Den 27 juli är Liams syskon beräknad att komma till oss. Vi är jätte lyckliga och glada över detta lilla mirakel. Det ska bli underbart med ett litet syskon till Liam. Jag har alltid drömt om att få barn tätt. Det skiljde ca 1 år och 6 månader på mig och min storebror och vi hade alltid så himla kul ihop. Vi alla syskon hade kul. Jag vill att mina barn ska få uppleva samma sak som mig :)

Jag har märkt att det finns vissa som har lite olika meningar om min graviditet. Många kan kläcka ur sig de dummaste, som till exempel "Skaffar man mer än 2 barn så blir de att man favoriserar en och alla andra blir utstötta och får en förjävlig uppväxt". Vet ni vad? Tänker man på de viset ska man nog inte skaffa mer än ett barn.. kanske inte ens det.. sådär är sjukt att tänka. Jag har många syskon och jag har aldrig någonsin blivit isidosatt! Tvärtom. Syskon är det underbaraste man kan få och jag vill ha 3 eller 4 barn. Dessutom kan jag försäkra alla som undrar om att jag aldrig någonsin skulle favorisera något utav mina barn. Mina barn kommer vara det bästa som någonsin hänt mig. Liam är det bästa i mitt liv. Jag kunde inte önskat mig en mer perfekt och underbar lite gosse. Nu ska han även få ett syskon och jag vet att han kommer uppskatta det. Däremot vet jag att det kan uppkomma svartsjuka i början och jag tänker göra allt för att Liam ska trivas och aldrig känna sig utanför. Dennis och jag har diskuterat detta och vi kommer åka iväg och göra saker ihop med Liam, bara Liam. Åka till badhuset, gå ut och gunga, gå och hälsa på hans kompisar osv.

Nog om det. Nu är de desperata hemmafruar och jag tänker se lite mer på de :) Hejdåå!