Många har nog väldigt svårt att förstå hur man mår efter ett kejsarsnitt. Psykiskt sätt alltså. Jag har märkt att det är väldigt många som inte alls förstår min rädsla till en vanlig vaginal förlossning denna gång.

Mitt kejsarsnitt var ett katastrofsnitt. Katastrofsnitt innebär att bebisen i magen måste plockas ut ur mammans kropp inom 10-15 minuter då antingen bebisens, mammans eller bådas liv är i fara. 

Jag sövdes under mitt snitt. Allt var akut. Det sista jag minns är att det kommer in väääldigt många läkare in i rummet där jag låg på förlossningen. Plötsligt dras alla sladdar ut som satt på mig, massa läkare springer iväg med mig igenom hela sjukhuset då operationssalen nere på förlossningen var upptagen. Det enda som cirkulerade runt i mitt huvud då var "Nu dör mitt barn.."! Jag minns när en tant stod och sa "Du måste dricka det här" och bara hällde i nån vätska i min mun. Jag minns att jag störde mig på henne.. hur fan kunde hon stå och be mig om nånting i denna situation och dessutom bara hälla de i mig när jag knappt hann svälja tänkte jag då. Jag vet inte vad det var jag fick eller varför, men jag antar att det hade med att jag skulle sövas att göra.

En läkare kom med en mask och sa "Emma, vi ska göra ett akut snitt på dig och du måste sövas. Andas in i den här masken". Jag tänkte att jag ska försöka komma ihåg vad det sista jag tänkte på var. Jag minns inte alls vad de sista jag tänkte på var. Antagligen att jag skulle minnas vad jag tänkte på.

När jag vaknade på övervaket hade jag inte den blekaste aning om vad som hade hänt mig. Den stora magen fanns inte längre kvar men hade jag ett barn vid liv? Svaret kom ju ganska så snabbt när dom snälla barnmorskorna kom och berättade att jag fått en liten bebis som var med sin pappa. Dom gick genast och ringde efter dom.

Dennis kom till mig efter en lååång stund som kändes som 2 timmar med en liten, liten bebis inlindad i en filt och sa "Nu ska du få träffa din son, Liam." Tårarna bara rann ner på mig. Jag hade fått en helt perfekt son, och jag var så rädd att förlora honom. På en gång blev han det bästa som någonsin hänt mig.

Dennis har sagt till mig nu efteråt "Jag vill aldrig mer gå igenom en förlossning där varken du eller jag är närvarande."! Dennis fick ju välja med när jag gjorde kejsarsnittet, men inte med in på operationsrummet. Han stod och fick kolla in från ett fönster när dom skar upp min mage för att plocka ut Liam. Han fick höra första skriket från sitt barn men han var så chockad och han hade ingen att dela de med. Jag låg ju på ett operationsbord, sövd och helt ovetandes om att vi nyss hade fått en son. Dennis ville ju dela det med den som det var meningen att han skulle dela de med, mig. Dessutom trodde han att det skulle hända nånting med mig. Han var helt säker på de. Han kunde inte njuta av sin första stund med sin son fullt ut.

Gud, jag blir helt sentimental när jag skriver om detta. Ögonen fylls alltid med tårar när jag berättar detta för någon. Speciellt delen som Dennis berättat för mig nu i efterhand.

Nog om detta. Jag ville bara berätta hur jag känner och sen vill jag även försöka få fram att det inte är konstigt att folk som varit med om en dramatisk första förlossning blir rädda. Jag var inte rädd innan jag hade varit med om min första förlossning, men nu är jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bytte bloggnamn igen, så nu heter jag finest.se/aboutagirl   Hoppas ni går in å kikar här igen så ni ser mitt nya namn, tog nämligen bort finest.se/emmaLV.   KRAM ...

Hej! Jag har bytt blogg. Nu mer hittar ni mig på finest.se/EmmaLV .. Besök mig gärna där :) Kram...

I helgen ska jag få åka till Ullared. Ser verkligen fram emot de. Dock är det väl en värdelös helg att åka dit på då det är löning, men men.. Det är bara å gilla läget :) Nu ska jag stax till affären å handla mat. Liam är på dagis och ska hämta...

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Uppdateringen här blev ju inte bättre sen jag skaffade iphone men det är svårt att ta sig tid för att blogga när man har två små barn. Jag hoppas på att kunna uppdatera oftare nu till hösten men det får bli som det...

Har blivit helt beroende av wordfeud! Om ni har iphone eller en andriodtelefon så skaffa de. Det är skitkul! Det är alfapet. Kan ju säga att jag blir helt frustrerad emellanåt för jag kommer inte på något ord alls. Just nu spelar jag med min syrra oc...