Många har nog väldigt svårt att förstå hur man mår efter ett kejsarsnitt. Psykiskt sätt alltså. Jag har märkt att det är väldigt många som inte alls förstår min rädsla till en vanlig vaginal förlossning denna gång.

Mitt kejsarsnitt var ett katastrofsnitt. Katastrofsnitt innebär att bebisen i magen måste plockas ut ur mammans kropp inom 10-15 minuter då antingen bebisens, mammans eller bådas liv är i fara. 

Jag sövdes under mitt snitt. Allt var akut. Det sista jag minns är att det kommer in väääldigt många läkare in i rummet där jag låg på förlossningen. Plötsligt dras alla sladdar ut som satt på mig, massa läkare springer iväg med mig igenom hela sjukhuset då operationssalen nere på förlossningen var upptagen. Det enda som cirkulerade runt i mitt huvud då var "Nu dör mitt barn.."! Jag minns när en tant stod och sa "Du måste dricka det här" och bara hällde i nån vätska i min mun. Jag minns att jag störde mig på henne.. hur fan kunde hon stå och be mig om nånting i denna situation och dessutom bara hälla de i mig när jag knappt hann svälja tänkte jag då. Jag vet inte vad det var jag fick eller varför, men jag antar att det hade med att jag skulle sövas att göra.

En läkare kom med en mask och sa "Emma, vi ska göra ett akut snitt på dig och du måste sövas. Andas in i den här masken". Jag tänkte att jag ska försöka komma ihåg vad det sista jag tänkte på var. Jag minns inte alls vad de sista jag tänkte på var. Antagligen att jag skulle minnas vad jag tänkte på.

När jag vaknade på övervaket hade jag inte den blekaste aning om vad som hade hänt mig. Den stora magen fanns inte längre kvar men hade jag ett barn vid liv? Svaret kom ju ganska så snabbt när dom snälla barnmorskorna kom och berättade att jag fått en liten bebis som var med sin pappa. Dom gick genast och ringde efter dom.

Dennis kom till mig efter en lååång stund som kändes som 2 timmar med en liten, liten bebis inlindad i en filt och sa "Nu ska du få träffa din son, Liam." Tårarna bara rann ner på mig. Jag hade fått en helt perfekt son, och jag var så rädd att förlora honom. På en gång blev han det bästa som någonsin hänt mig.

Dennis har sagt till mig nu efteråt "Jag vill aldrig mer gå igenom en förlossning där varken du eller jag är närvarande."! Dennis fick ju välja med när jag gjorde kejsarsnittet, men inte med in på operationsrummet. Han stod och fick kolla in från ett fönster när dom skar upp min mage för att plocka ut Liam. Han fick höra första skriket från sitt barn men han var så chockad och han hade ingen att dela de med. Jag låg ju på ett operationsbord, sövd och helt ovetandes om att vi nyss hade fått en son. Dennis ville ju dela det med den som det var meningen att han skulle dela de med, mig. Dessutom trodde han att det skulle hända nånting med mig. Han var helt säker på de. Han kunde inte njuta av sin första stund med sin son fullt ut.

Gud, jag blir helt sentimental när jag skriver om detta. Ögonen fylls alltid med tårar när jag berättar detta för någon. Speciellt delen som Dennis berättat för mig nu i efterhand.

Nog om detta. Jag ville bara berätta hur jag känner och sen vill jag även försöka få fram att det inte är konstigt att folk som varit med om en dramatisk första förlossning blir rädda. Jag var inte rädd innan jag hade varit med om min första förlossning, men nu är jag.

Inte fick jag någon sovmorgon idag inte. Kl halv 7 tyckte Liam att det var dags att kliva upp. Och jag som var så trött och hade räknat med att få sova till iaf halv 8, men icke sa nicke. Jag skulle verkligen behöva sova ut. På torsdag gör jag ju ett dygnspass igen och jag orkar inte göra hela de passet om jag inte fått sova ut ordentligt. Jag är mer död än levande när jag inte fått sova dom timmarna jag behöver. Gäsp, gäsp!

Dennis lovade mig att få sova ut imorn bitti. Dock blir de ju ingen längre sovmorgon eftersom att vi ska vara hos läkaren kl 11.15 (tror jag det var) så vi bör vara i Skövde kl 10.30 så vi hittar rätt. Men jag kan nog få sova till 8 i alla fall :)

Jag har världens vackraste lilla son. Jag älskar honom så oerhört mycket. Han är så fin, min lilla plutt. Tänk att för 1 år sedan så var han en pytteliten bebis som var ca 2 månader gammal. Helt otroligt vad tiden gått fort. Nu går han omkring hela tiden, klättrar upp överallt och busar en massa.

Häromdagen hade han klättrat upp på mammas och pappas vardagsrumsbord (!)... Hur lyckas han?

Nåja, nu ska vi busa, busa, busa, busa... jag ska även göra kaffe så jag vaknar till lite. I eftermiddag tar vi oss till stan och köper mina nya fina skor :)

Hejsvejs!